Under en period tyckte jag att det var spännande att använda löv till att göra mönster i mina smycken och bruksföremål. På en av mina promenader plockade jag några eklöv. För att prova hur det skulle bli valde jag sedan att valsa lövet på en kopparplåt. Koppar är billigare än silver så det skulle inte göra så mycket om det misslyckades. Vi har en bra valsmaskin i silververkstaden i Hallonbergen.
Valsmaskinen som går att valsa både plåt och tråd i.
Jag lägger eklövet mellan två plåtar och kör dem i maskinen. Det är fantastiskt hur lövets ådring syns på kopparplåten. Det blev ett trevligt halssmycke i en läderrem.
Det är roligt att prova på att arbeta i olika material. Här är en skål i mässing. Jag har valt att låta hammarmärkena delvis synas på insidan. Utsidan av skålen har jag gjort helt blankpolerad. Lagom stor för att lägga godis i.
Mässing passar bra till min gröna vardagsservis.
Servettringar kanske inte är så vanligt att använda nu för tiden. Det blir vackra kontraster och mönster när jag har fräst delar av ytan.
I somras var det efterfrågan på enkla små örhängen. Jag gjorde några till flera av minna väninnor. Det blev örhängen i silver med olika hamrade ytor, några fyllda med krossade stenar och några med hopfogade öglor.
Ett av mina barnbarn, Julia, har just fyllt 13 år. När jag ringde henne och frågade om det var något speciellt hon önskade sig i present så nämnde hon smycken. Eftersom hon är en hängiven AIK fans blev det ett halssmycke med AIK stämplat på. När man blir tonåring kan också ett ”kvinnosmycke” passa bra.
Jag använder stenar på flera olika sätt i min smyckestillverkning. Till några smycken har jag krossat stenen först.
Här har jag använt en Krysokolla från Peru.
Med tängerna hålls ett par små örhängen på plats. Den lilla infattningen fylls med krossad sten. Det är litet pilligt. När jag fyllt färdigt droppar jag litet superlim över ”krosset”. När limmet har torkat är det bara att slipa med sandpapper och polera för att få en fin yta.
Jag krossar stenen med en vanlig hammare.Här fylls ”krosset” i små infattningar på ringen.
Järfälla Hembygdsförenings logotype inspirerade mig till att göra ett smycke för några år sedan. Namnet Järfälla betyder ”den kilformade ängstegen” och kommer troligen från gården som låg vid Järfälla kyrka och vars ägor var kilformade.
Det inspirerade Olle Malmberg att designa Järfälla Hembygdsförenings logotype 1978. Olle Malmberg var hembygdsföreningens fotograf och under åren 1977-1992 redaktör för föreningens tidning – Järfälla Hembygdsblad.
Jag har tillstånd från hembygdsföreningen att använda logotypen i min smyckestillverkning. Det har blivit både halssmycken, manschettknappar och brosch i silver och mässing.
Det är många som har varit intresserade av hembygdssmycket så jag har fått beställningar och sålt några.
Här börjar tillverkningen. Jag har sågat ut och bearbetat några som ska bli halssmycken.
Här blev det ett par manschett-knappar till yngste sonens 40 årsdag
Halssmycket är gjort i silver. Kanten, som gör att smycket ser ut som en runsten är fräst. Smycket är ca 2 cm. Jag har tillverkat det både i silver och mässing i olika storlekar.
Att infatta ringar snyggt tar tid att lära sig. Allra roligast är det när jag själv har slipat stenen som ska infattas. Här är några exempel på ringar som jag infattat. Alla är i silver.
Infattning av en vacker ovanligt mönstrad malakitsten.
I den här ringen ska en ametist få plats.
Egen slipad Lapis Lazuli.
Stenen från Thailand är fastspänd mellan silverdelarna. En liten skåra i silvret gör att den sitter fast.
Ibland vet jag inte alls vad ett smycke ska komma att användas till. Blomman gjorde jag som ett halssmycke för flera år sedan. Jag kom inte att använda det så mycket och funderade därför över vad jag kunde göra med det. För en tid sedan förvandlade jag det till en brosch istället. Den passar på flera av mina kavajer. Under hösten och vintern har jag stickat en ullkofta. Nu är den klar och silverblomman passade bra här också.
Det var mitt i vintern när jag köpte min första röda ”porfyrsten”. Redan då bestämde jag mig för att åka tillbaka till Älvdalen till sommaren för att leta efter porfyrstenar i naturen. I juli 2019 firade jag min födelsedag i Älvdalen med nytt besök i porfyrmuseet och en visning av ”Nya Porfyrverket”. Det gamla verket hade flyttats till ny plats. Det var mycket intressant att se vilka verktyg man bearbetade den hårda porfyren med på 1800-talet. Vilket tålamod de måste ha haft.
Nya porfyrverket låg vid en å. Vattenkraft drev verket tills elen installerades.
På besök i stenbrottet i Blyberg
I Blyberg, strax utanför Älvdalen, plockade jag mina första egna porfyrstenar. Att den hårda stenen redan i slutet av 1700 talet användes till att göra bla prydnadsföremål – stora som små, var fascinerande. På många slott kan man idag se föremål gjorda av porfyr.
Jag passade på att plocka en riktigt stor sten. Det karakteristiska för porfyren är att den är prickig. Hårdheten brukar jämföras med diamant. Jag hade ingen aning om vad jag skulle använda stenen till utan var mest nyfiken på hur det skulle gå att slipa den.
I verkstan i Hallonbergen har vi en bra slipmaskin för stenar med skivor som sågar genom stenen och olika grovlek på slipbanden. Jag bestämde mig för att behålla stenens form och bara slipa fram en så blank yta på den som det bara gick. Det fick bli en prydnadssten.
Nu står den på ett lönnlöv som jag sågat ut i kopparplåt.
