Ring med sten från Värmland

Under hösten har jag gått en femveckorskurs på Min Verkstad i Aspudden. Jenny Bolin, silversmed, ledde kursen. Hon inspirerade och handledde mig på ett fantastiskt sätt. Det är utvecklande och lärorikt att ha olika lärare.

Jag hade en vacker sten som jag köpte på Kristallen i Lannavaara i somras, Rodonit. I Sverige förekommer den i Värmland. Arbetet med att göra en ring tog lång tid eftersom det var knepiga lödningar och många vändor med vitkokning och syrabad.

Sargen löddes på en silverplåt. Därefter sågade jag runt en bit ifrån sargen och tänkte att det skulle bli en fin design.
Jag tillverkade två ringar av halvrund tråd som sedan sågades itu. Det är praktiskt med öppna ringar eftersom de går att anpassa till olika fingrar.

Det lilla hålet i mitten på infattningen är till för att enkelt kunna få ut stenen under tiden man provar om den passar.
Äntligen klar! den passar perfekt på långfingret och är jättevacker tycker jag.

Ring med Aventurin

Smedjan i Hallonbergen är fortfarande stängd. Jag har därför varit till Min Verkstad ett par gånger för att få tillfälle att använda verktyg och maskiner som jag inte har hemma. Det är också mycket trevligt att få nya idéer och tips på hur man kan göra i silversmidet. Jenny är mycket duktig.

Den här lilla Aventurinstenen, ca 1 cm i diameter, köpte jag på Kristallen i Lannavaara i somras.

Aventurin är en halvklar kvarts. Namnet kommer av Aventura som betyder av en slump. Den finns bla i Sydamerika, Ryssland, Spanien och Indien.

Det är första gången som jag tillverkat ett infattat smycke hemma helt på egen hand. Det var tack vare tips från Jenny som det gick bra. Att inte infattningen sitter mitt på ringen, syns knappt.

Stenslipning i Lannavaara

Under ett besök på företaget Kristallen i Lannavaara erbjöds en guidad tur i museet av Jenny Söderström, dottern till grundarna av företaget.

Jenny berättar entusiastiskt hur familjen reste runt och samlade in stenar. Jenny är gemolog och har stora kunskaper om stenar och mineraler.

Anders och jag deltog i en kort kurs i stenslipning.

Foto: Jenny Söderström

Anders slipade en Aventurin kvartsit (ogenomskinlig halvklar kvarts) som bland annat förekommer i Finland.

En mjuk yta för tummen.

Jag valde en sten med blandning av Jaspis, Magnetit och Kvarts. Eftersom stenen var mycket oregelbunden tog den tid att slipa.

Det är viktigt att vattnet droppar ner på stenen hela tiden.
Här syns de olika materialen tydligt. Det röda är Jaspis, det svarta Magnetit och det vita är Kvarts.

Helgen efter att vi kommit hem deltog jag i en helgkurs i silversmide. Då passade jag på att göra stenen till ett halssmycke.

Allt var så roligt och jag njöt av att skapa med både händer och hjärna igen. Tråkigt nog har silversmidet i Hallonbergen lagt ner och jag får nu söka nya vägar för mitt skapande.

Krossade stenar

Jag använder stenar på flera olika sätt i min smyckestillverkning. Till några smycken har jag krossat stenen först.

Här har jag använt en Krysokolla från Peru.

Med tängerna hålls ett par små örhängen på plats. Den lilla infattningen fylls med krossad sten. Det är litet pilligt. När jag fyllt färdigt droppar jag litet superlim över ”krosset”. När limmet har torkat är det bara att slipa med sandpapper och polera för att få en fin yta.
Jag krossar stenen med en vanlig
hammare.
Här fylls ”krosset” i små infattningar på
ringen.

Infattade stenar

Att infatta ringar snyggt tar tid att lära sig. Allra roligast är det när jag själv har slipat stenen som ska infattas. Här är några exempel på ringar som jag infattat. Alla är i silver.

Egen slipad Krysokolla.
Infattning av en vacker
ovanligt mönstrad malakitsten.
I den här ringen ska en ametiststen få plats.
.
Egen slipad Lapis Lazuli.

Stenen från Thailand är fastspänd mellan silverdelarna. En liten skåra i silvret gör att den sitter fast.

Porfyr från Blyberg

Det var mitt i vintern när jag köpte min första röda ”porfyrsten”. Redan då bestämde jag mig för att åka tillbaka till Älvdalen till sommaren för att leta efter porfyrstenar i naturen. I juli 2019 firade jag min födelsedag i Älvdalen med nytt besök i porfyrmuseet och en visning av ”Nya Porfyrverket”. Det gamla verket hade flyttats till ny plats. Det var mycket intressant att se vilka verktyg man bearbetade den hårda porfyren med på 1800-talet. Vilket tålamod de måste ha haft.

Nya porfyrverket låg vid en å. Vattenkraft drev verket tills elen installerades.

På besök i stenbrottet i Blyberg

I Blyberg, strax utanför Älvdalen, plockade jag mina första egna porfyrstenar. Att den hårda stenen redan i slutet av 1700 talet användes till att göra bla prydnadsföremål – stora som små, var fascinerande. På många slott kan man idag se föremål gjorda av porfyr.

Jag passade på att plocka en riktigt stor sten. Det karakteristiska för porfyren är att den är prickig. Hårdheten brukar jämföras med diamant. Jag hade ingen aning om vad jag skulle använda stenen till utan var mest nyfiken på hur det skulle gå att slipa den.

I verkstan i Hallonbergen har vi en bra slipmaskin för stenar med skivor som sågar genom stenen och olika grovlek på slipbanden. Jag bestämde mig för att behålla stenens form och bara slipa fram en så blank yta på den som det bara gick. Det fick bli en prydnadssten.

Nu står den på ett lönnlöv som jag sågat ut i kopparplåt.

Stenar i förvandling

Att slipa och bearbeta råa stenar är jättespännande. Jag vet aldrig i förväg hur resultatet blir. Den första stenen jag provade att slipa köpte jag på porfyrmuseet i Älvdalen. Det var ingen som visste vilken slags sten det var, men vi var flera som gissade att det kunde vara en röd porfyr. I Älvdalen finns det gott om porfyr.

Porfyr är en jättehård sten och det tog lång tid att slipa den och bestämma vilken form den skulle få och framför allt vad jag skulle använda den till.

Den råa stenen
Jag började med det spännande momentet att såga itu den. Hur skulle den se ut inuti? Skulle den gå sönder?
Stenen sitter fäst på en spik så att jag lättare kan hålla i den när jag slipar.
Nu är stenen färdigslipad. Det är fantastiskt att se skillnaden mellan den råa stenen och det färdiga resultatet.

Jag ville att stenen skulle få behålla sin ursprungliga form så långt som det var möjligt. Men för att den ska vara lätt att infatta måste den ändå ha bra höjd och ”mjuka” kanter. Jag funderade länge över vad jag skulle använda stenen till och bestämde mig till slut för att göra ett stelt armband.