Månad: januari 2021

Publicerat

Hembygdssmycket

Järfälla Hembygdsförenings logotype inspirerade mig till att göra ett smycke för några år sedan. Namnet Järfälla betyder ”den kilformade ängstegen” och kommer troligen från gården som låg vid Järfälla kyrka och vars ägor var kilformade.

Det inspirerade Olle Malmberg att designa Järfälla Hembygdsförenings logotype 1978. Olle Malmberg var hembygdsföreningens fotograf och under åren 1977-1992 redaktör för föreningens tidning – Järfälla Hembygdsblad.

Jag har tillstånd från hembygdsföreningen att använda logotypen i min smyckestillverkning. Det har blivit både halssmycken, manschettknappar och brosch i silver och mässing.

Det är många som har varit intresserade av hembygdssmycket så jag har fått beställningar och sålt några.

Här börjar tillverkningen. Jag har sågat ut och bearbetat några som ska
bli halssmycken.
Här blev det ett par manschett-knappar till yngste sonens 40 årsdag
Halssmycket är gjort i silver. Kanten,
som gör att smycket ser ut som en
runsten är fräst. Smycket är ca 2 cm.
Jag har tillverkat det både i silver och
mässing i olika storlekar.

Publicerat

Infattade stenar

Att infatta ringar snyggt tar tid att lära sig. Allra roligast är det när jag själv har slipat stenen som ska infattas. Här är några exempel på ringar som jag infattat. Alla är i silver.

Infattning av en vacker
ovanligt mönstrad malakitsten.
I den här ringen ska en ametist få plats.
Egen slipad Lapis Lazuli.

Stenen från Thailand är fastspänd mellan silverdelarna. En liten skåra i silvret gör att den sitter fast.
Publicerat

Utsmyckning

Ibland vet jag inte alls vad ett smycke ska komma att användas till. Blomman gjorde jag som ett halssmycke för flera år sedan. Jag kom inte att använda det så mycket och funderade därför över vad jag kunde göra med det. För en tid sedan förvandlade jag det till en brosch istället. Den passar på flera av mina kavajer. Under hösten och vintern har jag stickat en ullkofta. Nu är den klar och silverblomman passade bra här också.

Publicerat

Porfyr från Blyberg

Det var mitt i vintern när jag köpte min första röda ”porfyrsten”. Redan då bestämde jag mig för att åka tillbaka till Älvdalen till sommaren för att leta efter porfyrstenar i naturen. I juli 2019 firade jag min födelsedag i Älvdalen med nytt besök i porfyrmuseet och en visning av ”Nya Porfyrverket”. Det gamla verket hade flyttats till ny plats. Det var mycket intressant att se vilka verktyg man bearbetade den hårda porfyren med på 1800-talet. Vilket tålamod de måste ha haft.

Nya porfyrverket låg vid en å. Vattenkraft drev verket tills elen installerades.

På besök i stenbrottet i Blyberg

I Blyberg, strax utanför Älvdalen, plockade jag mina första egna porfyrstenar. Att den hårda stenen redan i slutet av 1700 talet användes till att göra bla prydnadsföremål – stora som små, var fascinerande. På många slott kan man idag se föremål gjorda av porfyr.

Jag passade på att plocka en riktigt stor sten. Det karakteristiska för porfyren är att den är prickig. Hårdheten brukar jämföras med diamant. Jag hade ingen aning om vad jag skulle använda stenen till utan var mest nyfiken på hur det skulle gå att slipa den.

I verkstan i Hallonbergen har vi en bra slipmaskin för stenar med skivor som sågar genom stenen och olika grovlek på slipbanden. Jag bestämde mig för att behålla stenens form och bara slipa fram en så blank yta på den som det bara gick. Det fick bli en prydnadssten.

Nu står den på ett lönnlöv som jag sågat ut i kopparplåt.
Publicerat

Stenar i förvandling

Att slipa och bearbeta råa stenar är jättespännande. Jag vet aldrig i förväg hur resultatet blir. Den första stenen jag provade att slipa köpte jag på porfyrmuseet i Älvdalen. Det var ingen som visste vilken slags sten det var, men vi var flera som gissade att det kunde vara en röd porfyr. I Älvdalen finns det gott om porfyr.

Porfyr är en jättehård sten och det tog lång tid att slipa den och bestämma vilken form den skulle få och framför allt vad jag skulle använda den till.

Den råa stenen
Jag började med det spännande momentet att såga itu den. Hur skulle den se ut inuti? Skulle den gå sönder?
Stenen sitter fäst på en spik så att jag lättare kan hålla i den när jag slipar.
Nu är stenen färdigslipad. Det är fantastiskt att se skillnaden mellan den råa stenen och det färdiga resultatet.

Jag ville att stenen skulle få behålla sin ursprungliga form så långt som det var möjligt. Men för att den ska vara lätt att infatta måste den ändå ha bra höjd och ”mjuka” kanter. Jag funderade länge över vad jag skulle använda stenen till och bestämde mig till slut för att göra ett stelt armband.